Mörkt och läskigt!

I går tog jag en liten spring tur i skogen. Jag har sprungit där ett antal gånger nu och tänkte inte så mycket på vad klockan var när jag for iväg. När jag kom fram till skogen så tyckte jag att det hade blivit lite dunkelt, så jag bestämde mig för att springa på en av de lite bredare stigarna (då vissa av de små stigarna är mörka även dag tid) och det var tur att jag tog den  bredare stigen. När jag hade sprungit i kanske tjugo minuter kom jag fram till en stig som jag trodde mig känna igen. Jag tog in på den stigen och sprang där rätt så länge och  när jag sen kom till en korsning som jag inte kännde igen så hade det blivit mycket mer dunkelt och jag kännde verkligen inte igen mig. Så jag bestämde mig för att inte chansa, och istället springa samma väg tillbaka. Det var bara det att efter som det blivit så mörkt så var jag skit skraj att det skulle bli helt natt svart och jag inte skulle hitta tillbaka, därför sprang jag jättte fort med ett bankande hjärta. Jag hade ju ingen mobil med mig och skulle det bli helt svart så ja vad skulle jag göra? vänta tills solen går upp igen? ahaha nej skulle inte tro det. Så jag var helt enkelt tvungen att springa fort. Och det blev bara mörkare och mörkare och mer mörkt. I skogen finns också kaniner och ekkorrar och ibland när en ekorre plötsligt inser att jag kommer spingade så prasslar dem till där uppe i träden eller springer livrädda över stigen. (vilket kan skrämma ett bankade hjärta att stoppa) Hur som helst, så hittade jag tillslut tillbaka samma väg jag kommit. De sista kanske 100? 200? 300? metrarna kunde jag bara se kanske 3-4 meter framför mig. Det hade blivit riktigt mörkt och jag var bara glad att jag sprungit fort och hunnit tillbaka, och hittat tillbaka. Julie föreslog att jag skulle köpa en pannlampa.